binasvardag

Att bli besviken och sviken är något som alltid kommer att finnas i din vardag, en del upplever det mer än andra. Jag blir lika förvånad varje gång jag blir sviken och besviken av någon jag håller av, någon jag trodde jag kunde lita på. Varje gång dör en liten del av min tro och tillit till mina medmänniskor. Jag kan nog uppfattas som en person som är öppen, framåt och lätt att lära och känna, åtminstone var jag så som person en gång. Jag har fortfarande en del av dem egenskaperna kvar men jag sluter mig mycket snabbare, jag är mer misstänksam mot människor och tyvärr tror jag ofta att dem vill mig illa. Vi har alla våran ryggsäck fylld med händelser, erfarenheter, minnen och upplevelser. Ryggsäcken fortsätter att växa hela livet, ibland plockar vi upp ett härligt minne och återlever det med ett leende på läpparna, ibland kan en incident i nuet göra att vi får en flashback till något vi har ryggsäcken och vi får en känsla av nedstämdhet och sorg. Jag avskyr att bli besviken, jag blir sårad när jag blir sviken. Självklart vet jag att ingen människa blir glad av att bli besviken eller sviken men om man upplever det alltför ofta så blir man likgiltig. Att bli likgiltig är lika med att det inte spelar någon roll, men jag tycker att man ska ha krav på sina nära och kära. Man ska kräva att dem i ens närhet står vid sina ord, ställer upp i vått och torrt och älskar en precis som man är. Dem ska kunna ställa samma krav på mig. Visst har det hänt att jag har sviktig någon, att jag har gjort någon besviken, men då står jag för det, tar lärdom av det och ber om ursäkt.

Jag är bara så fruktansvärt less på att bli besviken! Jag blir ledsen när någon jag håller av inte visar sig vara den jag trodde. Jag är less på att vara besviken på mig själv, less på att känna att jag inte duger eller räcker till. Det är en känsla jag gärna är utan!