binasvardag

Att mista ett barn är det mest fruktansvärda en människa kan göra. Vi fick aldrig träffa Engla utanför magen men jag kände henne varje dag till den dagen hon dog. För någon vecka sedan såg jag en dokumentär om bebisar som föddes för tidigt. En del överlevde och några dog. Ett par förlorade sin son. Tillsammans låg dem i sjukhussalens sängar som stod tätt tillsammans och bebisen låg där insvept i en blå filt. Död. Han såg så fridfull ut. Jag grät hejdlöst, minnena från det när jag och Basse låg i vårt rum på förlossningen och tog förväl till Engla blev så påtagligt. Jag minns när jag precis hade fött fram henne och hon låg där i min famn, alldeles varm och vacker, det såg ut som att hon låg och sov. Jag minns så väl att jag bad till Gud att hon skulle börja skrika, önskade att allt bara var en mardröm, att läkaren hade sett fel. Men så var det inte.

På begravningen som vi hade i Backens kapell så hade vi bett alla som skulle komma att ha ljusa kläder, färgglada, vad som helst förutom svart. Den dagen var det stekande sol och i kapellet tog jag och Basse vårt sista förväl av henne innan vi stängde igen kistan. Både kistan och korset som ni kan se på bilden var gjord av mamma och Leifs goda vän. Jag och Basse brukar prata med barnen om Engla och berätta om deras storasyster som bor i himmelen och tittar till dem då och då. Jag hymlar inte om döden, för döden kommer man tyvärr aldrig ifrån. Vi kommer alltid att ha tre barn tillsammans, Molly och Olivia har en storasyster trots att hon inte finns ibland oss här på jorden.