binasvardag

Idag nådde jag sista droppen och en flod av känslor utlöstes, tårarna svallade över och jag orkade inte ens försöka hindra dem. Där satt jag ensam på en ful IKEA pall i köket och grät hejdlöst, allt som jag burit inom mig den sista tiden fick rinna ur mig. I den stunden satte jag inte mycket värde på mig själv. Värdelös var ordet jag skulle ha valt om någon skulle fråga hur jag såg på mig själv. Ännu mer besviken blev jag av att inse att där jag trodde att jag hade stöd och förtröstan fann jag ingenting. Kanske lika bra att inse det nu innan jag hunnit ge mer av mig själv.

Vi har alla våra ryggsäckar fyllda med upplevelser, minnen, sorger, glädje och livserfarenheter. En del av oss kan använda oss av dem och bli lite bättre människor, medan andra inte klarar av det. Jag strävar alltid efter att bli en bättre människa som vill finnas till för människor, stödja mina vänner i deras sorg eller motgångar och glädjas med dem i deras lycka. Men en del kan inte det. För vissa är det svårt.

Utmattad och trött känner jag mig nu och jag skulle vilja sova i en vecka i sträck, för att vakna med nyfunnen energi och glädje. Jag känner ingen glädje alls just nu, men däremot känner jag en liten del av vilja, viljan att ställa mig upp och borsta bort gruset från knäna efter att fallit handlöst mot marken. Jag har tagit tag i viktiga bitar idag och det får mig att må bra. Nu väntar plugg.
Hoppas det känns bättre snart....