binasvardag

En känsla av obehag har infunnit sig inom mig och jag kan inte riktigt skaka bort det fast jag försöker. Dagen till ära har jag inte vart så effektiv som jag hade önskat att jag skulle ha varit. "Man blir som umgås" har fått en större mening för mig och jag börjar nästan tro på det. Jag blir arg på mig själv för att jag inte ser till mitt eget bästa, för att jag inte vågar ta dem besluten som är bra för mig. Jag blir besviken när jag inte lyckas med det jag vill uppnå.
Det är trots allt jag som förlorar på det, ingen annan utom jag. Det borde vara jag som ska prioriteras först? Ni kanske tycker att det är barnen jag borde vara barnen som ska komma först, men om inte jag mår bra hur kan dem då må bra? Jag önskar att någon kunde skaka om mig så att jag vaknar och ser verkligeheten från ett objektivt perspektiv, visserligen har några av mina nära vänner försökt, men de flesta vet att det är lätt att ge andra råd men svårt att ta till sig dem själv.

Jag är ledsen men jag orkar inte skriva mer nu...