Styrkan inom mig
Någonstans inom mig vet jag att jag är en stark kvinna som klarar det mesta! Hur många gånger har jag inte stött på motgångar som jag tänkt att jag inte kommer att klara av? Men efter att det gått en tid så står jag där, levande, gladare och lite starkare! Den senaste tiden har jag haft en svacka som har tärt på mig, jag har vart på botten.. Ännu en gång.. Men så hittade jag ett litet ljus med en mycket svag låga och jag började bli gladare igen...
Inatt höll lågan på att släckas ännu en gång och nu vet jag inte riktigt om den brinner längre.. Möjligtvis glöder den en aning och kanske, om den får tillräckligt med syre så kan den börja brinna igen..
Det jag inte riktigt förstår är varför jag låter mig ryckas ned i avgrunden? Varför jag tar allt så hårt? Jag är en känslomänniska som tar åt mig alldeles för mycket...
Efter min och Basses separation så hade jag precis börjat bygga upp ett eget liv, med mina egna intressen och min egna tid.. Just nu känns det så avlägset.. Hur kan jag låta det hända? Hur kan jag låta något/någon påverka mig så mycket att jag glömmer mig själv? Vem jag är och vad jag har för värde och värderingar.
Jag vill inte låtsas att allt är bra, för det har jag lärt mig med tiden att det gör att jag bara mår ännu sämre. Sakta men säkert ska jag ta en pusselbit i taget och börja om. Låta mig själv leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden. Bara vara. Det är min tid nu, jag har en termin kvar på komvux och jag ser framemot hösten med studier. Båda barnen ska gå på dagis och jag ska gå ut från komvux med toppen betyg.
Jag har kämpat mig igenom både det ena och det andra och nu är framtiden min..
Du har fått en plats i mitt hjärta men du kommer inte att få ta över mitt liv. För det är mitt och bara mitt...
Over and Out
Inatt höll lågan på att släckas ännu en gång och nu vet jag inte riktigt om den brinner längre.. Möjligtvis glöder den en aning och kanske, om den får tillräckligt med syre så kan den börja brinna igen..
Det jag inte riktigt förstår är varför jag låter mig ryckas ned i avgrunden? Varför jag tar allt så hårt? Jag är en känslomänniska som tar åt mig alldeles för mycket...
Efter min och Basses separation så hade jag precis börjat bygga upp ett eget liv, med mina egna intressen och min egna tid.. Just nu känns det så avlägset.. Hur kan jag låta det hända? Hur kan jag låta något/någon påverka mig så mycket att jag glömmer mig själv? Vem jag är och vad jag har för värde och värderingar.
Jag vill inte låtsas att allt är bra, för det har jag lärt mig med tiden att det gör att jag bara mår ännu sämre. Sakta men säkert ska jag ta en pusselbit i taget och börja om. Låta mig själv leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden. Bara vara. Det är min tid nu, jag har en termin kvar på komvux och jag ser framemot hösten med studier. Båda barnen ska gå på dagis och jag ska gå ut från komvux med toppen betyg.
Jag har kämpat mig igenom både det ena och det andra och nu är framtiden min..
Du har fått en plats i mitt hjärta men du kommer inte att få ta över mitt liv. För det är mitt och bara mitt...
Over and Out
Kommentarer
Trackback
